En rörig uppsats om ett rörigt skapande...

Nina Lassila Konsthögskolan Valand,Context & Media 2006

DEL I

I denna uppsats vill jag diskutera olika aspekter som känns väsentliga för mitt skapande, t ex arbetsmetoder och deras relation till innehållet och uttrycket. Relationen mellan mina egna känslor och uttryck, innehåll. Gränsen mellan det personliga och opersonliga. Risken att vara fånig... Jag kommer att diskutera dessa teman rätt fritt med hjälp av egna anteckningar och paralleller till andra konstnärers texter och verk. Jag kommer att gå djupare in på några olika verk jag gjort genom beskrivning av hur dessa kommit till och vad dessa verk har lett till. Allting är en enda stor process, utveckling och i detta skrivande förstår jag själv mer och mer vad jag håller på med. Konst är verkligen ganska komplicerat ibland och inte alltid ens så himla roligt...

"Art is the seriousness of Mount Everest" ur bok om Richard Prince

Jag gillar att kalla mitt minne för ett arkiv. Ett överfullt arkiv av idéer och tankar som lagras för att eventuellt senare bearbetas. Det liknar ett pussel – plötsligt faller en bit in på rätt plats. Att pussla tar lång tid. Man prövar sig fram ideligen. Mitt arbetssätt är liknande. I ”Bokbadet” på tv kanal 2 januari 2006, berättade författaren Erlend Loe om hur han samlar på idéer (karaktärer, situationer, bilder...) under flera år, idéerna kommer överallt ifrån. Och så börjar han skriva en bok - det går väldigt fort. Han rotar i sitt idéarkiv och hittar oftast något som lämpar sig för just denna bok. Så han pusslar också.

Jag kallar mina arbeten eller projekt för experiment. Kanske är det en undanflykt? Men i slutändan då jag godkänt vad jag gjort då blir det ett ARBETE, ett VERK. Innan godkännandet är det experiment eller projekt. Men karaktären i de flesta arbeten är experimentell – det kommer jag inte ifrån. Under arbetets gång, i processen vill jag lära mig något, finna svar och skapa nya frågor. Det skapande arbetet är som en enda stor hypotes. Dock utan definitiva svar.

Jag är rastlös, lat, stressad och känner att mitt liv går för fort...

De viktigaste aspekterna för mig för att ett verk skall fungera är innehållet & uttrycket och själva arbetsprocessen. Jag skapar sällan verk utan att på förhand ha en något sådär klar bild av innehållet. Innehållet i verket kan vara mycket rörigt och rörligt men den finns alltid där. Oftast innan verket ens tagit någon form. Ofta ratar jag idéer innan jag ens prövat ut dem. Kanske tar jag upp dem senare vid ett annat eventuellt lämpligare tillfälle. Arbetsprocessen är som en lång lång undersökning och ett klargörande av vad jag egentligen vill säga eller ifrågasätta, mest för mig själv. Och så detta med HUR, hur skall jag uttrycka mig så det blir intressant och spännande. Vilka redskap skall jag använda? Vilket uttryck? Vilka vinklar, hurdana bilder? Uttryck och innehåll måste klaffa. Men det blir ju så lätt fel...

Vid ett tillfälle fotograferade jag en hel del iscensatta bilder av män i kostymer i diverse scenarios. Jag visste vad jag var ute efter, jag ville skapa en bild av ett fortgående krig som förvandlats på ytan från soldatuniform till businessuniform. Men efter ett tag kände jag mest meningslöshet inför arbetet. Bilderna i sig räckte inte riktigt till för det jag ville berätta om. Något saknades i uttrycket, i själva helheten.

Jag bytte redskap (från stillbildskamera till videokamera) och motiv. Och då hände saker.

Men i slutändan blev verket innehållsligt ändå det jag från allra första början hade tänkt mig.

I Tallinn 2004 såg jag en utställning med titeln ”what is important”. Dessa ord frågar jag mig rätt ofta trots att jag vet att jag kanske inte borde. Jag kommer ingen vart om jag konstant plågar mig med samma fråga. Det är som att göra slut innan det ens börjat. Och åsikter om vad som är viktigt eller inte finns det gott om. ”Tycker jag att detta är viktigt”? ”Skulle jag vilja se mitt egna verk”?

Det måste ju finnas något konstigt patos i de flesta konstnärers inre. Eller vad ska man kalla det som driver konstnärer i deras skapande? Patos. Lust. Pekpinnar är ju inte kul. Och man kan inte ändra världen genom att måla. Men något måste man ju vilja med det man gör, utöver att man själv gillar att tex bygga skulpturala objekt.

Roi Vaara (finsk performance konstnär) sammanfattar konstens betydelse i Mika Hannulas "Allt eller inget" enligt följande: (texten redigerad av mig)

Sammanfattning av konstens betydelse: Bryta den förtingligade medvetenheten med immateriella värden. Pengar och prylar har blivit till en avgud. Min egen inställning är av en annan värld. Som jag ser det är allting i detta liv på något vis sammansvetsat. Det handlar om en sådan form av kraft eller energi som, föreställer jag mig, alla människor på sätt och vis vill ha, men som systemet omöjliggör så att du hela tiden tvingas någon annanstans. Systemet vill fästa din uppmärksamhet på triviala, materiella ting.

-visst är konsten betydelsefull, trots att det är svårt att exakt påvisa betydelsen. Summan av erfarenheter är självfallet obetydlig i förhållande till hela kulturen, men styrkan, kraften ligger just i den personliga erfarenheten, som är en nyckel till hela mönstret. Det är den enda vägen att förändra systemet, i annat fall ändras bara formerna, inte innehållet. [...]

Det är väldigt vackert. Men också så sorgligt. Och tungt. Det är väl något större man vill uppnå med konsten (och livet). Man vill ge(få) upplevelser utöver det normala. Man vill att vi skall tänka med hjärnan, sinnet, kroppen - ja med vad som helst utom plånboken. Det borde ju inte vara en tävling om vem som är störst bäst och vackrast. Det fungerar inte så. Det är inte vackert så. Det är bara fult, trist och kvävande.

Om lek och känslan av att vara dum...

Jag läser i anteckningar från 1997 att jag njuter av att låsa mig in i fotostudion. Jag ser studion som mitt privata lekrum. Ett fotografi från år 2000 bär texten ”there is a secret door to fantasyland, choose time, place and characters, but please, remember to close the door behind you”. I videon “Good Boys” (2004) låter jag män leka krig. I videon ”jag vill inte vara med” (2005) bygger jag kojor och spelar en massa roller och leker. Jag är mycket lekfull. Jag fick väl aldrig nog av att leka. Det låter ju nu inte så smart det här. Men trots att jag alltid frågar mig själv om vad som är viktigt är jag ändå tvungen att känna att arbetet är roligt. Så ibland står jag inför konflikter. Det roliga och lekfulla verkar inte alltid så viktigt, det är inte seriöst nog... Vad gör man då? Måste jag ta kål på mina roliga favorit lekar och välja det seriösa(som ibland känns trist) och viktiga? Eller kan jag på något sätt lyckas med att kombinera dessa egenskaper. Kan jag arbeta med något som känns roligt och samtidigt kunna stå för att det är viktigt, att arbetet har en poäng utöver "skojandet"?

I mina senaste verk "vill inte vara med" och "Good boys" används leken mer medvetet, som ett medel för forskning. Ett eget verktyg i sig. I "vill inte vara med" bygger jag kojor och ritar upp länder - jag försöker febrilt minnas genom dessa aktiviteter hur det var att vara barn, det är nästan nostalgiskt. I "Good Boys" är leken, spelet en viktig del av verket, jag undersöker ju krigslekens "mönster och regler" genom att låta män spela paintball inför en videokamera. Lek är otvivelaktigt intressant, se bara på alla undersökningar om hur lek påverkar barnets utveckling och lek relaterat till könsroller mm.

Johan Huizinga skriver i "Homo Ludens" (=den lekande människan): Leken fanns före kulturen, före människan. I leken finner han källan till både språk, samhällsliv, kultur och religion. leken har en meningsfull funktion som går utöver vad som krävs rent biologiskt, där finns en intensitet och en förmåga att entusiasmera som är unik. Leken är inte bunden till någon civilisation, något kulturstadium eller världsåskådning.

Ett exempel av lek, rollspel…1998?

År 2001 har jag i berusat tillstånd skrivit något otydligt: ”jag måste bli smart som dom andra här i Sverige. Läsa alla viktiga böcker som dom läst”. Några år senare har jag kommenterat raden med: ”stackars dumma finne – det är fan bra som det är”. Det är väldigt nyttigt att kommentera sina egna åsikter nu och då.

Det var nog kanske just därför jag ”hamnade” in i konstvärlden. För att jag kände mig för dum för statsvetenskapliga fakulteten... Istället för universitetet började jag 1994 studera fotografi på en konstskola i Nykarleby i norra Finland. Tänkte att jag kunde berätta med bild (och någon liten text här och där) om vad jag tyckte och tänkte om samhället och världen. Efter utbildningen arbetade jag som fotograf. Jag tjänade en massa pengar, betalde hyra, åt gott och reste omkring. År 2000 fick jag ett stipendium för att arbeta med en serie fotografier som jag ville ställa ut. Jag hann aldrig ställa ut bilderna –Tuija Lindström var den enda som såg bilderna då hon intervjuade mig för Påbyggnadsprogrammet vid HFF (dit sökte jag för att en tidigare lärare hade rått mig att åka till Sverige - landet där dom skulle förstå mig!). Hon tyckte väl att dom var ok. Men hennes ansikte sken upp då jag smått generat berättade om en ”tokrolig” performance jag gjort under min tid på konstskolan i Nykarleby i Finland. Verket involverade 20st. färgglada tårtor utplacerade på gator och andra offentliga platser. Tårtorna symboliserade människor sade jag. Tuija skrattade. Efteråt berättade hon att hon tänkte att denhär tjejen är ju galen, hon måste få en plats på HFF.

Det var en spännande slags bekräftelse. En bekräftelse på sin plats för någon som kände sig liten, fånig och dum i en stor skrämmande kulturbågad konstvärld.

Man blev ju som tokig på rätt sätt…

Idag tror jag att jag vet bättre. Det spelar ingen roll. Jag gör som jag vill och lär mig hela tiden. (men jag kan fortfarande känna ett sting av panik då jag ser utöver bokhyllorna på universitetsbiblioteket – jag har ju inte tillräckligt med tid att läsa allt detta!!! Hur skall jag hinna bli smart nog?)

Fotografi - kris?

Wigboy, Göteborg 2001

Under mitt första år på HFF drabbades jag av något som kan kallas en fotografisk kris. Fotografiet som en tvådimensionell yta kändes otillräcklig. Jag fick inte sagt vad jag ville med bilderna. Det kändes onödigt och rentav löjligt att ”skapa” en serie bilder som upprepade samma sak. Jag hade svårt att se att tex en eller två bilder var tillräckligt, var väl för hårt skolad i det klassiska serietänkandet antar jag. Tuija talade om bilden som ett rum, att tänka i dimensioner – det var intressant, så hade jag aldrig tänkt tidigare. Vid ett annat tillfälle nämnde Tuija i förbifarten att mina bilder rör sig, kanske skulle jag pröva på att videofilma idéerna istället. Jag gjorde det följande år. Enkelt sagt var det så jag kom att börja arbeta med videokamera. Men problemet med fotokrisen var inte själva fotograferandet, det har jag alltid gillat och gör det fortfarande. Problemet låg mer i själva slutprodukten, det var själva verket som saknade mening för mej. Ytan. Den klarade inte av att på rätt sätt greppa och få fram innehållet. Ytan saknande mening i det fysiska rummet.

Trots detta finns lusten till själva fotograferandet kvar, det är något särskilt med akten – ibland går det fort, ibland tar det tid – något magiskt sker då jag ser bilden – men då den finns på papper vet jag inte vad jag skall göra med den. Den bara ligger där och ser anklagande ut.

År 2003 sitter jag en dag och leker med bilder på datorn (jag har försökt leka med bildbearbetning – förvrängt, ändrat färg, manipulerat). Jag har samlat ihop en hög snygga fotografier som tilltalar mig. Genom dem försöker jag se vad jag vill åt. Vad säger bilderna? Vad säger de inte? Varför tycker jag om dem?Osv. Systematiskt antecknar jag allting jag kommer på vid åsynen av varje bild. Det blir en text på flera sidor. Efter skrivandet tar jag en paus och läser igenom allting. Med röd penna ringar jag in ord som dyker upp oftast.

Det hjälper inte. Jag vet fortfarande inte ut eller in.

ur texten om detta projekt (så småningom blev det ett projekt...): ”Enkelt sagt är det en blandning av ”halvdåliga” bilder på människor: sittande vid bord, i fåtöljer, på badkarskanter, bilder på parker och några hundar. Miljöbilder av en aningens öde platser, inte nödvändigtvis fula öde platser utan delvis halvfärdiga områden eller wastelands. Vackra träd. Vackert ljus. En massa himmel med dramatiska moln. Solljus. En blandning. I mitt tycke rätt vackra och melankoliska vyer. Litet dystra. Men ändå vackra. Ibland apokalyptiska.

Minna på Minna Canthgatan Helsingfors juli 2001

Igår tog jag fram alla 30 bilder igen och tittade på dom. Försökte fatta. Förstod inte ett piss så jag tog pennan i vacker hand och rafsade ner impulsiva tankar som dök upp vid åsynen av varje bild. Jag höll på så i en god stund. Metodiskt tittade jag på bilden, skrev ner nåt och gick till följande bild. Planen var att urskilja en röd tråd med hjälp av de antecknade orden. Vilket jobb. Ord som dök upp ofta var ortnamn, namn på personer, besök, resa, ”kände mig”, apokalyptisk, "var nog litet full" och ”var tvungen att ta ett kort”. Kanske titeln är helt på sin plats, I’ve seen Paris. Någonstans känner jag av en slags dokumentär av ett kringflackande liv, vänner som kommer och går, resor och känsla av ensamhet eller ostabilitet.

Jag har känt att jag lurar mig själv. Jag vill göra snygga fotografier, ställa ut dom på lyxiga gallerier och förhoppningsvis sälja några kort och håva in lite fyrk. Konstnärligt och moraliskt lurar jag mig själv grundligt. Men jag har ju även genomskådat mig så nu kanske det inte ens blir av.

Men. Kanske finns det anlag för någon slags avhandling här? Man kan kalla det för en slags personlig reflektion över fotografiet och dess problematik..."

Jag fotograferar fortfarande...

DEL II

PROCESS – om verken “Vill inte vara med (mixmixmaa)” och "Good Boys" & andra verk som utvecklats ur arbetet

video still ”vill inte vara med” 2005

Beskrivning av verket "vill inte vara med":

Verket är videobaserat och består av 7 – 20 st olika video sekvenser (ca 0.30 – 2 min långa). Sekvenserna är metaforer för idéer om gränser, identitet, fantasi och minne. I videosnuttarna utför en person olika saker, ritar upp länder med krita på en parkeringsplats, bygger en koja av möbler, dansar stepp dans I en spotlight, spelar dragspel klädd I en stor röd hatt, river lakan till små bitar, slåss med en fiende (tv-spel), dirigerar musik, leker med jojo osv. Stämningen går alltifrån söt lekfullhet till ilsken frustration och galenskap. Det är som att jag vill måla upp hela spektret av en människa, kartlägga hennes liv, hennes egenskaper. Människan I scenerna ser oftast likadan ut, men ibland ser man henne inte ordentligt.

Varje sekvens är som en liten performance, ett helt verk I sig. Som en utställning bestående av fotografier. Med den enda skillnaden att motivet rör sig.

Under sommaren 2004 tillbringade jag 2 månader I Tallinn. Jag började skissa upp scener av små texter jag skrivit under året som gått. Jag gjorde omkring 50-tal olika varianter av vilka jag valde ett 10-tal. Ritade storybords för varje idé, hyrde videokamera och skaffade rekvisita. Alla scener jag spelade in relaterade på ett sätt eller annat till fantasi, minne och identitet. “vem är jag? Var kommer jag ifrån? Hurdan är jag? Hur och vad tänkte jag på som barn?”

Ur anteckningar från arbetsprocessen: When I first tried to explain this work I mainly came up with thoughts about nothingness and meaninglessness. That that was what it was all about. But then came self observations about identity, who you are, how you are, with whom, and where etc. At this time I was staying by myself in Tallinn in a guest studio. I had plenty of time to dwell about & around self centred thoughts. I made some analysis and discovered subjects that came up frequently; words as freedom, focusing, remembering things – memories, being weird, everything floating, restless, finding a place…

Alltihop kändes överväldigande självcentrerat men jag bestämde mig för att det helhetligt ändå handlade om rätt så generella frågor. Varför skulle jag vara mer annorlunda än andra? Jag är inget stort “fan” av alltför självreflekterande verk – men det beror ju alltid givetvis på hur de är utformade. Det är så lätt hänt att det blir fel, patetiskt och naivt på fel sätt. Ibland riktigt rätt och då är det fantastiskt. Jag har länge värjt mig för det riktigt tydligt personliga och självcentrerade, alltid tänkt att det kräver en stor insikt och sk mogenhet för att utföra sådana verk. Det är som med memoarer – ingen publicerar memoarer I 25 års åldern.

Hursomhelst, år 2004, 29 och 1/2 år gammal bestämde jag mig ändå för att ge mig I kast med uppgiften. Då kändes det enormt personligt men nu ser jag att det nog mest beror på att jag själv figurerar i videon. Men jag är ju bara en modell for något generellt, allmängiltigt. Jag gör jobbet – som jag blir tillsagd av mig själv som regissör. Det är oftast lätt och problemfritt att vara sin egna modell.

Utöver oron för det personliga uttrycket kände jag att arbetet var enkelt. Handlade om vardagliga ting. Inte så viktiga saker som politik eller jämställdhet. Jag var nog även rädd för det där poetiska och fantasi fyllda uttrycket. Jag är nog fortfarande litet rädd för det. Varför det egentligen? Är det mindre värt för att det ser nätt ut? För att det är enkelt och vardagligt? För att det inte finns någon svår tvist som åskådaren behöver finna och reda ut? Det är svårt med enkelhet.

Jag gjorde videoverket för en grupputställning (Carnal Knowledge på Trollhättans konsthall) jag deltog i. I princip blev jag ombedd av kuratorn att göra ett verk i still med ett annat verk (en tokig ”tårt performance”) jag gjort flera år tidigare…

Utställningen skulle åka vidare till två andra ställen, Living Art Museum i Reykjavik och Kungsbacka konsthall I Sverige. Vid alla tillfällen omarbetade jag mitt verk. Jag bytte t om titel, från mixmixmaa (finska, betyder “varför varför landet”, men även “blandat blandat landet”) till Vill inte vara med…Jag har aldrig tidigare snickrat lika mycket på ett och samma verk.

Utställningarna var mycket lärorika och bra på många sätt för mig. Jag har varit tvungen att tänka om, kompromissa och fått möjlighet att verkligen se olika sätt att visa och installera ett och samma verk.

Vid den första utställningen i Trollhättan gjorde jag tre videoband med loopade sekvenser som visades I tre separata monitorer, I ett intimt hörn av konsthallen.

I Reykjavik byggde jag en koja av möbler på en stor orientalisk matta. Vid sidan av kojan stod ett litet bord med en imac I vilken videosekvenserna fanns separerade med titlar i en dvd meny. Åskådarna fick själva zappa mellan videorna och bygga om kojan om de så önskade. I Reykjavik blev verket interaktivt och fungerade bra på ett nytt sätt...

Vid det senaste tillfället i Kungsbacka hade jag pressat in flera nya scener, ilsknare och galnare än de föregående. Denna gång redigerade jag ihop allting till en projektion, nio frames I samma sekvens, en video per frame osv. Då en video slutade började annan osv. Video materialet fungerade rätt bra och liknade litet ursprungs idéen om "ett brus"...jag hade från första början sett framför mig en enorm bokhylla med en massa tv monitorer i vilka videosekvenser skulle skapa ett tv-affärs brus...en kaotiskt stämning, ett hysteriskt arkiv...

Vid denna utställning var jag nära på att hoppa av p g a att jag inte fick den teknik och det utrymme jag önskade. Lokalen var för ljus och projektorn för svag... och det enda rummet för video var upptaget av ett annat verk...Men till slut kompromissade jag och nöjde mig med det som fanns till hands. Resultatet var absolut inte det bästa och det var säkert därför jag i ett surt & barnsligt tillstånd ändrade titeln till “vill inte vara med”. Faktum är att jag I denna skrivande stund inser hur titeln och situation just då hänger ihop. Visserligen är titeln godtyckligt “barnslig” och passar väl in I videons stämning…vill inte leka mer, vill inte leka med ER, tycker allt är skit, trött på allting – vill inte vara med längre, vill hoppa av…haha.

I och med arbetsprocessen med denna video har jag insett att verket även kretsar till stor del kring frågor om hur den vuxna jag är och arbetar – kaotiskt och ostrukturerat – minnet som ett arkiv – oskarpt men ända skarpt (sagt I en GT-recension om ett tidigare verk) …

Efter utställningarna började jag kalla videon for ett arkiv. Det blev ett arkiv där jag kan spara mina iscensatta lekar och rollspel. Plötsligt ser jag klarhet I kaoset och ser att jag mer eller mindre omedvetet har skapat en plats för något jag sysslat med under hela mitt liv, rollspel (performance?)…Och arkivet blir ett verk I sig, ett verk som aldrig tar slut. En visuell dagbok…

vill inte vara med video 2005

När det gäller handling och innehåll ledde detta verk til att jag blev ARG och FRUSTRERAD. Och trött på allt gullande och kompromissande. Rollspelen blev allt aggresivare. Jag började riva lakan I små bitar, slå mig själv med ett bälte (fotografi “feel real”), äta köttkorv på video trots att jag är vegetarian, slå på boxningssäck och piska mattor (video Piiskaa!) ursinnigt. Inferno!!!!!!!

Så där är jag nu. Mitt upp I ett inferno av kvinnlig aggression. Dold frustration.

Tänker på att det fortfarande är TABU med kvinnlig aggression. Att en fysiskt aggressiv kvinna ses som störd på något vis, att hon tappat greppet. Hon anses mer störd än en aggressiv man. Manlig aggression verkar vara mer accepterad I stort sett, t om något förväntat . Och ja visst det är ju klart, pojkar och flickor uppfostras ju på olika sätt...Hur många gånger fick inte jag avstå ifrån saker p g a att jag var flicka?

“Nina får inte komma med för att hon är flicka”.

Jag fick aldrig klättra upp I träd kojan för att jag var flicka. (mamma skulle ha fått klättra upp och det för att hon var en stor flicka, men hon vågade inte – hon hade ju aldrig gjort det tidigare, for att hon inte fick, hon var ju flicka. För den delen såg jag aldrig mamma I närheten av kojan – hon var väl I köket I stugan och diskade.)

Jag vill inte vara tjatig men det har måste ju bara påverka en människa på något sätt. Se nu bara på mamma –Lärde hon sig någonstans på axeln “flicka – kvinna – mamma” diska upp, vara vacker och behaglig? Behaga. Hon lärde sig behaga.

I denna veva blir jag rätt förväntat mer intresserad av performance som en uttrycksform. Jag undersöker ju ett fysiskt beteende. Kan använda min kropp som ett verktyg. Men vid detta stadium kallar jag inte mina verk för performance verk, jag gör ju dem inför en kamera, inte live. Det kallas ofta performance för kamera. I fotografi talar man ofta om självporträtt eller iscensättning. Var är skillnaden? När blir det performance? Då verket får en publik? Det kanske bara är en fråga om dokumentation…Slänger jag mig ut i en hysterisk definitionsproblematik som egentligen är helt onödig? Jag säger ju själv att jag undersöker en fysisk aktivitet. Bra. Det är alltså kroppen. Konstnärens fysiska jag och allt det kan innebära som kan definieras som performance. I Lea Vergines "Body Art and Performance - Body as language" s.15 läser jag följande:

One's own life, thew proofs of ones existence, and the entire sphere of everything private are used as repertory material. Anything and everything can be pressed into service: any action from any moment of any day, photographs of oneself, or x-rays, or medical test graphs, one's own voice, all of the possible relationships one can have with one's excrement or one's genitals, reconstructions of one's past or the theatrical presentations of one's dreams, the inventory of the events of family history, gymnastics, mime and acrobacy, blows and wounds.

Vergine citerar också Jean-Paul Sartre.s15, " The body is part of very perception. It is the immediate past in so far as it still emerges in the present that flees away from it. This means that it is at one and the same time a point of view and a point of departure - a point of view and a point of departure that I am and that I also go beyond as I move off toward what I must become."

Jag skär ju inte mej inför publik. Målar inte mig vit och ålar på golv inför publik.

Sådant känns ganska jobbigt, förlegat. På National Review of Live Art festivalen i Glasgow ser jag flera performance verk som ger mig ångest och äckel känslor men även verk som intresserar mig. Verk som är mindre pretentiösa och inte så melodramatiska som ”jag skär mig i snoppen och oj titta det blöder” verken. Nu är jag litet elak (men uppriktig) men jag har mycket att lära mig när det gäller performance.

Efter att ha köpt en boxningssäck i mars 2005 (499 för hela kittet) blir jag intresserad av självförsvar. Läser "Real Knock Outs" av Martha McCaughey och diskuterar med en vän som tävlat i kampsport och även arbetat på en kampsport klubb. Självförsvar för kvinnor är inte ett oproblematiskt ämne. Min vän ville starta en självförsvars kurs för unga tjejer men hennes förslag röstades ned, majoriteten av de röstberättigade var män. "tjejer behöver inte lära sig slåss, det är ju bara killar som slåss"....min vän blev trött på att förklara och gav tyvärr upp...

Martha McCaughey beskriver också problematiken kring kvinnligt självförsvar. Det finns en hel del meningsskiljaktigheter om detta inom olika feministiska rörelser. Många anser att allt våld är fel och skall inte läras ut...att det är helt riktigt är sant men det hjälper ändå inte en enskild kvinna som råkar ut för våld. Problemet är mer grundläggande. Kvinnor lär sig se sig själva som hjälplösa offer, de lär sig att det inte ens är någon idé att försöka försvara sig. De lär sig lita på hjälp utifrån, poliser, väktare och andra hjältar...

It's every childs birthright to body sovereignity. In boys we overemphasize it, in girls we beat, incest and rape it out of them...

Girls don't hit, the only proper response to physical aggression is submission.

"selfdefence is feminism in the flesh "the very things that mark us as successful femine women make us easy victims".

(s90-91 ur Martha McCaugheys "Real Knock Outs")

...se på film, tv serier. Hur försvarar kvinnor sig? vi lär oss att vi är offer, att vi inte har en chans, att vi inte kan klara oss själva. Vi är beroende av starka män, poliser, vakter mm...i polis serier ser vi ofta detektiverna lösa fall av våldtäkter...vi ser sällan kvinnor ens försvara sig, för att ens tala om att klara sig vid överfall.

En typisk manlig action hjälte klarar av 100tals överfallande fiender... tack och lov finns det några kvinnliga undantag, t ex i filmerna Kill Bill och Terminator. Men man kan alltid fortsätta diskussionen med hur dessa fightande kvinnor porträtteras...

Nu är det inte så att jag förespråkar aggressivitet men jag tror att mycket ligger i själva synpunkten på kroppen och vad som sker med den. Hur vi lär oss framhäva oss och hur det påverkar våra liv. Vilka förebilder vi har runt om oss. Och det ser ju inte alltid så bra ut...så många av oss går med på det här spelet utan att ens vara medvetna om det. Sociologen och teoretikern Pierre Bourdieu talar om hur könsskillnaderna som skapats och frammanats av samhällets normer, förkroppsligas och upplevs som riktiga och naturliga. I boken "den manliga dominansen" (s.76) diskuterar han inlärd hjälplöshet med hjälp av ett vittnesbörd om de förändringar i dispositioner ett könsbyte kan medförs. " Ju mer jag behandlades som en kvinna, desto mer blev jag det. Jag anpassade mig antingen jag ville eller inte. Om man tog för givet att jag inte klarade av att backa bilen eller öppna en flaska, så kände jag på något underligt vis att jag inte kunde. Om man tyckte att en väska var för tung för mig, tyckte jag själv också att den var för tung."

Judith Butler talar också om dessa frågeställningar. Hennes teorier om performativitet är inte så lätta att greppa, det tar tid. I Mika Hannulas Allt eller inget s.118 -119 skriver Hannula att Butler opponerar sig mot binärmodellen och mot fastslagna gränser och uppfattningar om identitet.Istället försöker hon granska den identitet som föds och sker. Det är en identitet före och efter. Butler anser att man före och bakom en handling inte behöver se ett klart subjekt utan att detta subjekt, den som handlar, blir tilll i samband med handlingen och genom den. Central är ändå den viktiga idén om identiteten, i synnerhet den könsliga identiteten, som byggs upp performativt och där både förändringens och upprepningens roller och betydelser är centrala.Härvidlag är både givna och ärvda identiteter och genus endast en utgångspunkt. De produceras och förnyas och förändras genom olika roller [...]

Piiskaa! videon har fått mycket positiv feedback av en hel del människor, både inom och utanför konstvärlden. Den verkar vara det mest uppskattade av allting jag har gjort. Det tänkte jag inte alls då jag gjorde den, jag var nog t om orolig för att den var för enkel (igen!)- för tautologisk och tja, simpel.Jag har medvetet strävat mot enkelhet men samtidigt kännt att det inte räcker till. Efter diskussioner med andra konstnärer har jag förstått att det är en vanlig oro. Bra.

I DN lördag 28 januari 2006 läser jag en krönika av Milou Allerholm. Krönikan handlar om det enkla i konsten. Allerholm har sett utställningen "Simple" på Milliken Gallery i Stockholm. "Enkelhet i konsten är en komplex fråga. Visst skulle man kunna säga att flera av utställningens verk också är enkla att ta till sig. Men där berör man enkelhetens svåraste fråga: enkelt för vem? Detta var minimalismens läxa på 60-talet: blicken speglades tillbaka mot betraktaren själv. De senaste åren har många konstnärer arbetat på ett utpräglat publiktillvänt sätt, med vardagliga frågor eller ingrepp.Om man förväntar sig att konst ska vara svår och närmast överjordisk kan detta likaväl vara förvirrande."

En stor fråga igen med många svar...och vad är enkel konst?för vem och varför? Kan jag justera svårighetsgraden i mina verk baserad på min egna uppfattning om enkelhet? Men om jag tror att jag är litet korkad och "simple" då är väl mina verk det också? Och vice versa...Och nu igen då....varför har ordet enkel en negativ klang?

Jag skrev en kort uppsats om Peter Land förra året (2005) och kom därför att fundera en hel del på det personliga draget i verk. Peter Lands talar om hur viktigt det är att våga och ta risker. Spela ut för fullt. I sina verk undersöker han existentiella frågor - han frågar sig hur världen kan fortsätta existera utan honom. Det är en väldigt självisk och barnslig fråga, men otroligt vanlig kan jag tänka mej. Det är väl en rätt förbjuden tanke, i vuxenvärlden...I flera verk undersöker han sin person, vem är han, hur långt kan han tänja sina egna gränser. Videoverken har en karaktär av slapstick humor men är i grund och botten allt annat än komiska. Här kommer jag fram till clownen - den kanske mest typiska "ikonen" för tragi komik. Många konstnärer använder sig av clownen som uttryck för att ifrågasätta människans innersta natur och existentialism. Bruce Nauman har även använt sig av clownen, han säger: "när någon som förväntas vara rolig och underhållande beter sig aggressivt känns aggressiviteten starkare än normalt." Det samma gäller nog även andra känslouttryck som sorgsenhet, melankoli.

Clown Torture 1987 video Bruce Naumann

Att jag har kännt att flera av mina verk är simpla och t om fåniga är också rätt vanligt. Det är inte alltid lätt att våga vara "fånig" - men jag tror att man måste det, helt enkelt för att man sällan på förhand kan veta om det verkligen är fånigt eller tydligt på fel sätt etc.

Följande kommentar har jag plockat ur en dialog mellan Bruce Naumann och Tony Oursler. Oursler undrar hur Naumanns känslor påverkar hans arbeten.

Naumann: "jag måste bara göra något och jag gör det trots att det ibland känns fånigt, detta p g a att jag inte kommer på något annat att göra. Ibland lägger jag idéer åt sidan för att de är så fåniga. Men ofta känner jag att de är otroligt starka då jag tar upp dem igen, för att de har kommit till av ett behov av att göra något. man måste kunna få vara fånig och göra fel också."

Om innehåll och drivkraft

Innehållet i verk driver mig vidare. Ibland även något känslomässigt som sker under en arbetsprocess - tex beträffande verket "vill inte vara med" (beskrivs ovan). Tror att en slags realistisk och rationell ilska vaknade upp som reaktion mot det fantasifulla och nostalgiska innehållet och uttrycket som fanns i verket.

Vad hände med barnet som blev kvinna?

Man föds inte till kvinna man blir det, som Simone de Beauvoir så klassiskt säger...Men det är inte alltid så lätt att greppa och se dessa frågor klart. Jag behöver ofta klara direkta exempel. Utforskandet av mina egna personliga erfarenheter med hjälp av litteratur och diverse teorier har hjälpt mig att mer och mer klargöra vad feminism egentligen handlar om. Vad jämställdhet och frågor berörande genus handlar om. Genom detta har jag kunnat förtydliga och kontextualisera vad jag själv velat få fram i mina arbeten. Teoribildningen hjälper mig att kontextualisera och ger mig klart och tydligt en hållpunkt något att stå bakom, trots detta bygger jag nog aldrig ett verk kring en teoretisk ståndpunkt likt Heli Rekula, finsk videokonstnär, gör jag konst och inte teori. Rekula har bekantat sig med med teorin. Aktörer som tex Julia Kristeva ingår i ABC-grejerna som Rekula känner till, men inte alls är expert på. Snarare är hon mycket försiktig. För hon vill inte göra sig skyldig till något lättsamt svävande över målet och droppande av namn från teoriträdet.Däremot betonar Rekula att både feminismen och vissa teoretiska utgångspunkter är en del av henne. Det är alltså en del , men det väsentliga är att hon gör konst och inte teori. Och konsten är för Rekula ett medel i den process, där hon funderar, söker och griper efter sin identitet och relation till sig själv och omgivningen.

[...] ur "Allt eller inget" s.133 Mika Hannula.

Likt Rekula är jag intresserad av att riva upp de valmöjligheter som vi överhuvudtaget har i vardagen - i förhållande till den omgivning och kultur i vilken vi föds och växer upp.

"Good boys" - video ca 4 min

I tidigare verk (Good Boys 2004, videon Our Challenge is Life 2002) har jag undersökt maktstrukturer och olika fenomen som är tydliga inom dessa, t ex

krigföring, kapitalism, reklamspråk, propaganda. Det är klart och naturligt att det även till en stor del blev en undersökning av "manlighet". Jag läste bl a Anita Goldmans Snäckans Sång - om kvinnor i krig och Susan Faludis Ställd - förräderiet mot mannen.

I Snäckans sång ställer svesnk judiska författaren och teoretikern Anita Goldman bla frågor om varför män krigar, om kvinnor är fredligare och hur den kvinnliga ondskan ser ut. Anita Goldman berättar om kvinnan som hon framstår i soldatens blick: den han offrar sig för ooch försvara - den som samtidigt är hans främsta offer. Hennes bok går från mytologiska berättelser till ett mycket personligt plan, hon är så många saker på en och samma gång: ung pacifist i Sverige, småbarnsmamam i Israel, hustru till elitsoldat och feministisk författre i ett patriarkalt och krigförande land.

Författaren, journalisten och teoretikern Susan Faludi träffar i boken Ställd alla sorter av män - från gängledare till astronauter. Att utstråla trygghet, styrka och ansvarstagande är det klassiksa mansidealet men för allt fler män är möjligheten att leva upp till dessa ideal borta. Bitterheten växer och frustrationen växer. Genom intervjuer och samtal förösker hon vaska fram var könskrigets stora problematik har sin grund. På sina ställen är boken riktigt otäck, tex läser jag om en militärskola i USA och känner mig tvungen att kolla upp den grymma hårda skolan på internet. Jag har ingen inblick i sådant och blir rätt chockad när jag finner skolan på nätet. Det är alltså sant...

Det var helt naturligt att jag efter detta gick in i mig själv och började fundera över hur det egentligen är att vara jag - en kvinna, så det ena ledde till det andra, och, efter att ha studerat "mannen" blev det "kvinnans" tur. Det känns väsentligt att begripa varför vi är som vi är och gör som vi gör...

videostill ur ”Good Boys” 2004/2006

Om arbetet med the ”good boys”

Med hjälp av ett stipendium hyr jag paintball utrustning och köper kostymskjortor, kostymbyxor, snygga västar och slipsar. Efter en timmes telefonarbete har jag lyckats få ihop ett gäng killar som vill åka ut i skogen och spela paintball eller leka krig som jag uttrycker det.

Projektet har en extremt experimentell form, vi bara kör ut till en skogsbit i Nordsjö utanför Helsingfors i januari. Det är ca minus tio grader kallt och klart väder. Jag har en videokamera med mig, chips och en backe öl. Killarna klär upp sig i sina kostymer och kollar in vapnen. Dom är väldigt ivriga. Alla känner till spelets regler. Jag låter dom spela en stund för att värma upp sig. Efter det iscensätter jag några scener och sedan får de spela igen.

Spelet går ut på att man delar upp gruppen i två lag. Bägge lag har en bas som märks med en flagga. Lagen skall försöka attackera och sno flaggan av det andra laget samtidigt som de skall försvara sin bas. Enkelt.

Under dessa 4 timmar i skogen filmar jag så gott det går, ganska mycket då killarna tar pauser. Jag håller mig i skymundan och regisserar väldigt litet.

Efteråt badar vi bastu och dricker mer öl. Dom vill gärna spela igen...

Efter detta experiment har jag ca 60 min råmaterial och ca 6 st snygga fotografier. Vid bearbetningen av materialet ser jag ganska fort att det är detaljerna jag vill åt. Ansiktsuttryck, hysteriskt skjutande, berömmande blickar, triumfer mm...

Mitt projekt undersöker lek av krig. Det absurda är att trots att de flesta män inte vill ha något att skaffa med våld och krig så leker de ändå gärna krig. Och de känner till krigets universella mönster. Good Boys är nog också en avslutning på tidigare försök till att avbilda det moderna business kriget. Som konstnär ger jag aldrig svar, jag frågar. Och i detta arbete har jag lyckats samla ihop flera frågor. Som Annika Larsson (svensk videokonstnär), ifrågasätter jag också det otäcka och nästan perversa beträffande manliga maktförhållanden. Men något som också bekymrar mig är frågan om makt och våld är nödvändigt. Tycker vi på riktigt att det är roligt? Får vi kicks av det? Fungerar inlärning enbart genom efterapning - lyckas en far som får kicks av vapen föra över det till sina barn trots att barnet kanske inte alls tycker det är kul. Är det bara lek?

Om eller hur väl kvinnor känner till dessa mönster och hur deras lek kan se ut vet jag inte. Vid ett lämpligt tillfälle vill jag ordna ett likadant evenemang för tjejer...

ur anteckningar om projektet Good Boys & fortsättning "kvinnor spelar";

Jag är alltså vid det här laget oviss om hur kvinnorna kommer att bete sig trots att jag har vissa förväntningar och gissningar. Dom kan vara helt felaktiga. Jag tror att kvinnor planerar mer och kanske skrattar de mer åt hela saken, eventuellt försöker de härma män, färdiga roller ur t ex krigsfilmer mm, men med en rejäl glimt i ögat. Killarna gjorde det också men vid en närmare anblick verkar de allvarliga och på något sätt vana med rollen som krigare, soldat. Det känns som om att de inte ”spelar” en alltför främmande roll…eller är det bara jag pga mitt inlärda och inskränkta tankesätt som SER det så? Att ”dessa kallblodiga soldat manér” skulle vara medfödda tror jag inte alls på. Det måste vara inlärt och det är ju rätt självklart om man tänker på de förebilder små pojkar oftast har: patriarkerna, respektingivande farbröder, starka fäder och tuffa bröder osv osv…live or let die, liksom…och det är ju inte direkt någons fel. Anita Goldman behandlar temat i sin bok ”snäckans sång” rätt grundligt. Hon talar om mödrarna som skickar sina söner till krig. Stolta men sorgsna. Hur de inte vill släppa taget men gör det pga nationen? Men vad är nationen? Vem skall egentligen beskyddas, av vem och pga vem? Är nationen även ”kvinnan”, trots att det heter fädernelandet? Finland har en form av en kvinna, Sverige kallas Sveariket och Moder Svea mm. Männen som drar ut i krig skall skydda och försvara sina mödrar, hustrun, systrar och barn. Och sitt land naturligtvis. Kvinnor startar inte krig, säger Pia Maria Boethius. Man föds inte till soldat utan tränas till det säger Anita Goldman…

Män, unga killar, som vägrar gå i ”soldat skolan” straffas – av äldre män, av de respektingivande och auktoritära män som skall skydda nationen från ondo…det är inte klokt.

Hjälterollen handlar mycket om manlighet, att duga som man. Susan Faludi diskuterar i sin bok Ställd om manliga roller, om förhållandet far och son, kvinna – man. Det kommer fram att allting handlar om hierarki. Och om att visa makt naturligtvis. En nation måste vara maktfull och stark och gärna även utföra hjältedåd. Krigen som förloras och vinns bekostas med manligt blod och manliga hjärnor (det handlar inte bara om konkret krigsförning utan även om mäktiga företag som förser nationen med kunskap att övervinna andra). Något intressant som dyker upp är frågan om manlighet och hur den blir ifrågasatt om mannen vägrar göra som andra män, t ex gå ut i krig. Och denna manlighet verkar vara av en övervinnande karaktär. Manlighet framför allt, kosta vad det kosta vill. Man undrar om begreppet manlighet behöver fräschas till och moderniseras, utöver och vidare ifrån rollen som beskyddande, stark och god. Eller är det bara så att det ingår våldsamhet i manligheten?

Jag är rätt nöjd med videon Good Boys. Den är tydlig, en aning obehaglig (tack vare musiken av NOD) och ifrågasätter inlärda beteendemönster på ett bra sätt. Den har visats främst på utställningar i Estland.

En estniskt gallerist blev väldigt förtjust - "det här kommer esterna att gilla, dom har inte sett konst som ser ut såhär" sade hon... många säger att det påminner om finska vinterkriget, kanske har det och göra med finskheten

Och,till slut....

I denhär uppsatsen har jag mest talat om äldre verk men även gått in på innehåll som fortfarande är aktuella även i mina kommande video projekt.

Jag har valt att inte gå in på arbetet kring mitt aktuella projekt som är mitt examnes arbete på Valand. Jag skall arbeta med publik. En författare och hundar. Utopi. Telepati.

Arbetssättet och tänkandet är rätt nytt för mig. Dels även innehållet.

Men jag vill inte beskriva det närmare. För att jag inte vill definiera, kategorisera eller teoretisera något jag håller på med för mycket. Det kommer senare… Och det kommer att vara svårt även då.

Nyligen skulle jag fort fylla I frågan “art is…” Det var innan Annie Sprinkles performance på Contemproray Center for Art CCA i Glasgow...Jag skrev: “Openminded. Free. At least it should be.” Det rimmade fint och ja, sa borde ju konst vara…Och sedan visade Annie bilder av sitt liv med sin tjej.

Och brösten…

Referenser:

Mika Hannula "Allt eller inget" Göteborgs universitet 2005

Johan Huizinga "Homo Ludens" 1938,

Pierre Bourdieu, Bokförlaget Daidalos, Uddevalla 1999

Lea Vergine, Body Art and Performance -The Body as Language, Skira Milano 2000

Paul Coelho "Zahir" Bazar 2005?

Martha McCaughey , Real Knockouts “The Physical Feminism of Women's Self-Defense” 1997

TV, SVT Bokbadet 2005

Dagens Nyheter Kultur, krönika "om det enkla i konsten" Milou Allerholm 28.1 2006

Bruce Nauman, utgiven av Kiasma 1998

Peter Land, Hatie Gantz Verlag 2000

Anita Goldman "Snäckans sång - en bok om kvinnor och krig" 1998

Susan Faludi "Ställd – förräderiet mot mannen" Ordfront 2000

Richard Prince, Phaidon 2003

Leena Saraste, Valokuva tradition ja toden välissä, Musta Taide 1996

www-sidor

"http://www.polyvalent.se/framtidsfilerna/rutinens_brant.html" http://www.polyvalent.se/framtidsfilerna/rutinens_brant.html

om lek