Om att inte vilja vara med: impulsiv text av nina lassila

Arbetet kom till ur ett medvetet försök att arbeta impulsivt och intuitivt. Jag hade redan under en längre period skrivit ner tankar och skissat scener på papper. Tankar och scener som rörde sig från allt mellan himmel och jord men som ändå vid en närmare anblick hade ett samband. Bland annat utgick de flesta ifrån mig. Det är för sig inget speciellt men jag har egentligen aldrig riktigt gjort ett arbete med ursprung I just mig. Så jag bestämde mig för att chansa och vara riktigt självcentrerad för en gangs skull. Och nu när jag tanker på vad verket kommunicerar ser jag att det inte spelar någon roll om det är självcentrerat eller inte. Det är ändå rätt så allmängiltiga frågeställningar som dyker upp. Existentiella, samhällspolitiska, nostalgiska och givetvis även psykologiska.

När arbetet började på allvar bodde jag I en stor cool studio I Tallinn. Jag kände ingen och vädret var rätt dåligt. Jag hade massor av tid. Och den dyrbara tiden använde jag till att koncentrera mig på allt sådant jag saknade eller ifrågasatte. Exemplevis frågan om varför jag inte leker så mycket mer? Jag försökte genom att bygga en koja komma tillbaks till det tänkande jag hade som barn. Det fungerade inte något vidare. Och det är sorgligt. Jag funderade på dethär med gränser, bade fysiska och psykiska. För när jag, en finne som bor i Sverige satt där i Estland och funderade, insåg jag hur häftigt det var. Att vara anonym, men ändå inte helt främmande,i ett annat land.

Men ändå skall jag vid ett flertal ställen gräva fram en bok eller ett plastkort där det star Suomi Finland och ett nummer+ en bokstav. Och folk frågar alltid var man är ifrån. Det är ju inte så farligt, men varför ska det alltid frågas och bevisas. Barn bekymrar sig inte om andra barns ursprung. Dom leker utan att fråga. Barn vet inte vad gränser är. Barn är coola. Och så blir dom senn som oss. Mycket sorgligt.

Att jag inte vill vara med är inte så tragiskt. Det är inte ens negativt i sig. För mig är det helt naturligt. Jag vill inte spela dethär spelet. Men jag vet att jag delvis måste och det är nog därför jag har valt att hålla på med konst. (det är min teori). Då får jag leka och göra sådant som stimulerar och känns viktigt. Dethär arbetet är kanske ett försvar, en förklaring till varför jag inte valde något “vettigare”. (men så himla roligt har inte jag heller..)