En rrig uppsats om ett rrigt skapande... 

Nina Lassila Konsthgskolan Valand,Context & Media 2006

DEL I

I denna uppsats vill jag diskutera olika aspekter som knns vsentliga fr mitt skapande, t ex arbetsmetoder och deras relation till innehllet och uttrycket. Relationen mellan mina egna knslor och uttryck, innehll. Grnsen mellan det personliga och opersonliga. Risken att vara fnig... Jag kommer att diskutera dessa teman rtt fritt med hjlp av egna anteckningar och paralleller till andra konstnrers texter och verk. Jag kommer att g djupare in p ngra olika verk jag gjort genom beskrivning av hur dessa kommit till och vad dessa verk har lett till. Allting r en enda stor process, utveckling och i detta skrivande frstr jag sjlv mer och mer vad jag hller p med. Konst r verkligen ganska komplicerat ibland och inte alltid ens s himla roligt...

              

            

 

"Art is the seriousness of Mount Everest"  ur bok om Richard Prince

 

 

Jag gillar att kalla mitt minne fr ett arkiv. Ett verfullt arkiv av ider och tankar som lagras fr att eventuellt senare bearbetas. Det liknar ett pussel – pltsligt faller en bit in p rtt plats. Att pussla tar lng tid. Man prvar sig fram ideligen. Mitt arbetsstt r liknande. I Bokbadet p tv kanal 2 januari 2006, berttade frfattaren Erlend Loe om hur han samlar p ider (karaktrer, situationer, bilder...) under flera r, iderna kommer verallt ifrn. Och s brjar han skriva en bok - det gr vldigt fort. Han rotar i sitt idarkiv och hittar oftast ngot som lmpar sig fr just denna bok. S han pusslar ocks.

Jag kallar mina arbeten eller projekt fr experiment. Kanske r det en undanflykt? Men i slutndan d jag godknt vad jag gjort d blir det ett ARBETE, ett VERK. Innan godknnandet r det experiment eller projekt. Men karaktren i de flesta arbeten r experimentell – det kommer jag inte ifrn. Under arbetets gng, i processen vill jag lra mig ngot, finna svar och skapa nya frgor. Det skapande arbetet r som en enda stor hypotes. Dock utan definitiva svar.

 

 

Jag r rastls, lat, stressad och knner att mitt liv gr fr fort...

 

 

De viktigaste aspekterna fr mig fr att ett verk skall fungera r innehllet & uttrycket och sjlva arbetsprocessen. Jag skapar sllan verk utan att p frhand ha en ngot sdr klar bild av innehllet. Innehllet i verket kan vara mycket rrigt och rrligt men den finns alltid dr. Oftast innan verket ens tagit ngon form. Ofta ratar jag ider innan jag ens prvat ut dem. Kanske tar jag upp dem senare vid ett annat eventuellt lmpligare tillflle. Arbetsprocessen r som en lng lng underskning och ett klargrande av vad jag egentligen vill sga eller ifrgastta, mest fr mig sjlv. Och s detta med HUR, hur skall jag uttrycka mig s det blir intressant och spnnande. Vilka redskap skall jag anvnda? Vilket uttryck? Vilka vinklar, hurdana bilder? Uttryck och innehll mste klaffa. Men det blir ju s ltt fel...

Vid ett tillflle fotograferade jag en hel del iscensatta bilder av mn i kostymer i diverse scenarios. Jag visste vad jag var ute efter, jag ville skapa en bild av ett fortgende krig som frvandlats p ytan frn soldatuniform till businessuniform. Men efter ett tag knde jag mest meningslshet infr arbetet. Bilderna i sig rckte inte riktigt till fr det jag ville bertta om. Ngot saknades i uttrycket, i sjlva helheten.

Jag bytte redskap (frn stillbildskamera till videokamera) och motiv. Och d hnde saker.

Men i slutndan blev verket innehllsligt nd det jag frn allra frsta brjan hade tnkt mig. 

I Tallinn 2004 sg jag en utstllning med titeln what is important. Dessa ord frgar jag mig rtt ofta trots att jag vet att jag kanske inte borde. Jag kommer ingen vart om jag konstant plgar mig med samma frga. Det r som att gra slut innan det ens brjat. Och sikter om vad som r viktigt eller inte finns det gott om. Tycker jag att detta r viktigt? Skulle jag vilja se mitt egna verk?

Det mste ju finnas ngot konstigt patos i de flesta konstnrers inre. Eller vad ska man kalla det som driver konstnrer i deras skapande? Patos. Lust. Pekpinnar r ju inte kul. Och man kan inte ndra vrlden genom att mla. Men ngot mste man ju vilja med det man gr, utver att man sjlv gillar att tex bygga skulpturala objekt.

Roi Vaara (finsk performance konstnr) sammanfattar konstens betydelse i Mika Hannulas "Allt eller inget" enligt fljande: (texten redigerad av mig)

Sammanfattning av konstens betydelse: Bryta den frtingligade medvetenheten med immateriella vrden. Pengar och prylar har blivit till en avgud. Min egen instllning r av en annan vrld. Som jag ser det r allting i detta liv p ngot vis sammansvetsat. Det handlar om en sdan form av kraft eller energi som, frestller jag mig, alla mnniskor p stt och vis vill ha, men som systemet omjliggr s att du hela tiden tvingas ngon annanstans. Systemet vill fsta din uppmrksamhet p triviala, materiella ting.

-visst r konsten betydelsefull, trots att det r svrt att exakt pvisa betydelsen. Summan av erfarenheter r sjlvfallet obetydlig i frhllande till hela kulturen, men styrkan, kraften ligger just i den personliga erfarenheten, som r en nyckel till hela mnstret. Det r den enda vgen att frndra systemet, i annat fall ndras bara formerna, inte innehllet. [...]

Det r vldigt vackert. Men ocks s sorgligt. Och tungt. Det r vl ngot strre man vill uppn med konsten (och livet). Man vill ge(f) upplevelser utver det normala. Man vill att vi skall tnka med hjrnan, sinnet, kroppen - ja med vad som helst utom plnboken. Det borde ju inte vara en tvling om vem som r strst bst och vackrast. Det fungerar inte s. Det r inte vackert s. Det r bara fult, trist och kvvande.

Om lek och knslan av att vara dum...

Jag lser i anteckningar frn 1997 att jag njuter av att lsa mig in i fotostudion. Jag ser studion som mitt privata lekrum. Ett fotografi frn r 2000 br texten there is a secret door to fantasyland, choose time, place and characters, but please, remember to close the door behind you. I videon Good Boys (2004) lter jag mn leka krig. I videon jag vill inte vara med (2005) bygger jag kojor och spelar en massa roller och leker. Jag r mycket lekfull. Jag fick vl aldrig nog av att leka. Det lter ju nu inte s smart det hr. Men trots att jag alltid frgar mig sjlv om vad som r viktigt r jag nd tvungen att knna att arbetet r roligt. S ibland str jag infr konflikter. Det roliga och lekfulla verkar inte alltid s viktigt, det r inte serist nog... Vad gr man d? Mste jag ta kl p mina roliga favorit lekar och vlja det serisa(som ibland knns trist) och viktiga? Eller kan jag p ngot stt lyckas med att kombinera dessa egenskaper. Kan jag arbeta med ngot som knns roligt och samtidigt kunna st fr att det r viktigt, att arbetet har en pong utver "skojandet"?

I mina senaste verk "vill inte vara med" och "Good boys" anvnds leken mer medvetet, som ett medel fr forskning. Ett eget verktyg i sig. I "vill inte vara med" bygger jag kojor och ritar upp lnder - jag frsker febrilt minnas genom dessa aktiviteter hur det var att vara barn, det r nstan nostalgiskt. I "Good Boys" r leken, spelet en viktig del av verket, jag undersker ju krigslekens "mnster och regler" genom att lta mn spela paintball infr en videokamera. Lek r otvivelaktigt intressant, se bara p alla underskningar om hur lek pverkar barnets utveckling och lek relaterat till knsroller mm.

Johan Huizinga skriver i "Homo Ludens" (=den lekande mnniskan): Leken fanns fre kulturen, fre mnniskan. I leken finner han kllan till bde sprk, samhllsliv, kultur och religion. leken har en meningsfull funktion som gr utver vad som krvs rent biologiskt, dr finns en intensitet och en frmga att entusiasmera som r unik. Leken r inte bunden till ngon civilisation, ngot kulturstadium eller vrldsskdning.

 

 

 

 

  Ett exempel av lek, rollspel1998?

 

 

r 2001 har jag i berusat tillstnd skrivit ngot otydligt:  jag mste bli smart som dom andra hr i Sverige. Lsa alla viktiga bcker som dom lst. Ngra r senare har jag kommenterat raden med: stackars dumma finne – det r fan bra som det r. Det r vldigt nyttigt att kommentera sina egna sikter nu och d.

Det var nog kanske just drfr jag hamnade in i konstvrlden. Fr att jag knde mig fr dum fr statsvetenskapliga fakulteten... Istllet fr universitetet brjade jag 1994 studera fotografi p en konstskola i Nykarleby i norra Finland. Tnkte att jag kunde bertta med bild (och ngon liten text hr och dr) om vad jag tyckte och tnkte om samhllet och vrlden. Efter utbildningen arbetade jag som fotograf. Jag tjnade en massa pengar, betalde hyra, t gott och reste omkring. r 2000 fick jag ett stipendium fr att arbeta med en serie fotografier som jag ville stlla ut. Jag hann aldrig stlla ut bilderna –Tuija Lindstrm var den enda som sg bilderna d hon intervjuade mig fr Pbyggnadsprogrammet vid HFF (dit skte jag fr att en tidigare lrare hade rtt mig att ka till Sverige - landet dr dom skulle frst mig!). Hon tyckte vl att dom var ok. Men hennes ansikte sken upp d jag smtt generat berttade om en tokrolig performance jag gjort under min tid p konstskolan i Nykarleby i Finland. Verket involverade 20st.  frgglada trtor utplacerade p gator och andra offentliga platser. Trtorna symboliserade mnniskor sade jag. Tuija skrattade. Eftert berttade hon att hon tnkte att denhr tjejen r ju galen, hon mste f en plats p HFF.

Det var en spnnande slags bekrftelse. En bekrftelse p sin plats fr ngon som knde sig liten, fnig och dum i en stor skrmmande kulturbgad konstvrld.

Man blev ju som tokig p rtt stt

Idag tror jag att jag vet bttre. Det spelar ingen roll. Jag gr som jag vill och lr mig hela tiden. (men jag kan fortfarande knna ett sting av panik d jag ser utver bokhyllorna p universitetsbiblioteket – jag har ju inte tillrckligt med tid att lsa allt detta!!! Hur skall jag hinna bli smart nog?)

Fotografi - kris?

 

 

Wigboy, Gteborg 2001

 

Under mitt frsta r p HFF drabbades jag av ngot som kan kallas en fotografisk kris. Fotografiet som en tvdimensionell yta kndes otillrcklig. Jag fick inte sagt vad jag ville med bilderna. Det kndes ondigt och rentav ljligt att skapa en serie bilder som upprepade samma sak. Jag hade svrt att se att tex en eller tv bilder var tillrckligt, var vl fr hrt skolad i det klassiska serietnkandet antar jag. Tuija talade om bilden som ett rum, att tnka i dimensioner – det var intressant, s hade jag aldrig tnkt tidigare. Vid ett annat tillflle nmnde Tuija i frbifarten att mina bilder rr sig, kanske skulle jag prva p att videofilma iderna istllet. Jag gjorde det fljande r. Enkelt sagt var det s jag kom att brja arbeta med videokamera. Men problemet med fotokrisen var inte sjlva fotograferandet, det har jag alltid gillat och gr det fortfarande. Problemet lg mer i sjlva slutprodukten, det var sjlva verket som saknade mening fr mej. Ytan. Den klarade inte av att p rtt stt greppa och f fram innehllet. Ytan saknande mening i det fysiska rummet.

Trots detta finns lusten till sjlva fotograferandet kvar, det r ngot srskilt med akten – ibland gr det fort, ibland tar det tid – ngot magiskt sker d jag ser bilden – men d den finns p papper vet jag inte vad jag skall gra med den. Den bara ligger dr och ser anklagande ut.

r 2003 sitter jag en dag och leker med bilder p datorn (jag har frskt leka med bildbearbetning – frvrngt, ndrat frg, manipulerat). Jag har samlat ihop en hg snygga fotografier som tilltalar mig. Genom dem frsker jag se vad jag vill t. Vad sger bilderna? Vad sger de inte? Varfr tycker jag om dem?Osv. Systematiskt antecknar jag allting jag kommer p vid synen av varje bild. Det blir en text p flera sidor. Efter skrivandet tar jag en paus och lser igenom allting. Med rd penna ringar jag in ord som dyker upp oftast.

Det hjlper inte. Jag vet fortfarande inte ut eller in.

ur texten om detta projekt (s smningom blev det ett projekt...): Enkelt sagt r det en blandning av halvdliga bilder p mnniskor: sittande vid bord, i ftljer, p badkarskanter, bilder p parker och ngra hundar. Miljbilder av en aningens de platser, inte ndvndigtvis fula de platser utan delvis halvfrdiga omrden eller wastelands. Vackra trd. Vackert ljus. En massa himmel med dramatiska moln. Solljus. En blandning. I mitt tycke rtt vackra och melankoliska vyer. Litet dystra. Men nd vackra. Ibland apokalyptiska.

             

 

Minna p Minna Canthgatan Helsingfors juli  2001

Igr tog jag fram alla 30 bilder igen och tittade p dom. Frskte fatta. Frstod inte ett piss s jag tog pennan i vacker hand och rafsade ner impulsiva tankar som dk upp vid synen av varje bild. Jag hll p s i en god stund. Metodiskt tittade jag p bilden, skrev ner nt och gick till fljande bild. Planen var att urskilja en rd trd med hjlp av de antecknade orden. Vilket jobb. Ord som dk upp ofta var ortnamn, namn p personer, besk, resa, knde mig, apokalyptisk, "var nog litet full" och var tvungen att ta ett kort. Kanske titeln r helt p sin plats, Ive seen Paris. Ngonstans knner jag av en slags dokumentr av ett kringflackande liv, vnner som kommer och gr, resor och knsla av ensamhet eller ostabilitet.

Jag har knt att jag lurar mig sjlv. Jag vill gra snygga fotografier, stlla ut dom p lyxiga gallerier och frhoppningsvis slja ngra kort och hva in lite fyrk. Konstnrligt och moraliskt lurar jag mig sjlv grundligt. Men jag har ju ven genomskdat mig s nu kanske det inte ens blir av.

Men. Kanske finns det anlag fr ngon slags avhandling hr? Man kan kalla det fr en slags personlig reflektion ver fotografiet och dess problematik..."

Jag fotograferar fortfarande...

 

 

 

 

DEL II

PROCESS – om verken Vill inte vara med (mixmixmaa) och "Good Boys" & andra verk som utvecklats ur arbetet

 

 

 

video still vill inte vara med 2005

 

 

 

 

 

Beskrivning av verket "vill inte vara med":

Verket r videobaserat och bestr av 7 – 20 st olika video sekvenser (ca 0.30 – 2 min lnga). Sekvenserna r metaforer fr ider om grnser, identitet, fantasi och minne. I videosnuttarna utfr en person olika saker, ritar upp lnder med krita p en parkeringsplats, bygger en koja av mbler, dansar stepp dans I en spotlight, spelar dragspel kldd I en stor rd hatt, river lakan till sm bitar, slss med en fiende (tv-spel), dirigerar musik, leker med jojo osv. Stmningen gr alltifrn st lekfullhet till ilsken frustration och galenskap. Det r som att jag vill mla upp hela spektret av en mnniska, kartlgga hennes liv, hennes egenskaper. Mnniskan I scenerna ser oftast likadan ut, men ibland ser man henne inte ordentligt.

Varje sekvens r som en liten performance, ett helt verk I sig. Som en utstllning bestende av  fotografier. Med den enda skillnaden att motivet rr sig.

Under sommaren 2004 tillbringade jag 2 mnader I Tallinn. Jag brjade skissa upp scener av sm texter jag skrivit under ret som gtt. Jag gjorde omkring 50-tal olika varianter av vilka jag valde ett 10-tal. Ritade storybords fr varje id, hyrde videokamera och skaffade rekvisita. Alla scener jag spelade in relaterade p ett stt eller annat till fantasi, minne och identitet. vem r jag? Var kommer jag ifrn? Hurdan r jag? Hur och vad tnkte jag p som barn?

Ur anteckningar frn arbetsprocessen: When I first tried to explain this work I mainly came up with thoughts about nothingness and meaninglessness. That that was what it was all about. But then came self observations about identity, who you are, how you are, with whom, and where etc. At this time I was staying by myself in Tallinn in a guest studio. I had plenty of time to dwell about & around self centred thoughts. I made some analysis and discovered subjects that came up frequently; words as freedom, focusing, remembering things – memories, being weird, everything floating, restless, finding a place

Alltihop kndes vervldigande sjlvcentrerat men jag bestmde mig fr att det helhetligt nd handlade om rtt s generella frgor. Varfr skulle jag vara mer annorlunda n andra? Jag r inget stort fan av alltfr sjlvreflekterande verk – men det beror ju alltid givetvis p hur de r utformade. Det r s ltt hnt att det blir fel, patetiskt och naivt p fel stt. Ibland riktigt rtt och d r det fantastiskt. Jag har lnge vrjt mig fr det riktigt tydligt personliga och sjlvcentrerade, alltid tnkt att det krver en stor insikt och sk mogenhet fr att utfra sdana verk. Det r som med memoarer – ingen publicerar memoarer I 25 rs ldern.

Hursomhelst, r 2004, 29 och 1/2 r gammal bestmde jag mig nd fr att ge mig I kast med uppgiften. D kndes det enormt personligt men nu ser jag att det nog mest beror p att jag sjlv figurerar i videon. Men jag r ju bara en modell for ngot generellt, allmngiltigt. Jag gr jobbet – som jag blir tillsagd av mig sjlv som regissr. Det r oftast ltt och problemfritt att vara sin egna modell.

Utver oron fr det personliga uttrycket knde jag att arbetet var enkelt. Handlade om vardagliga ting. Inte s viktiga saker som politik eller jmstlldhet. Jag var nog ven rdd fr det dr poetiska och fantasi fyllda uttrycket. Jag r nog fortfarande litet rdd fr det. Varfr det egentligen? r det mindre vrt fr att det ser ntt ut? Fr att det r enkelt och vardagligt? Fr att det inte finns ngon svr tvist som skdaren behver finna och reda ut? Det r svrt med enkelhet.

Jag gjorde videoverket fr en grupputstllning (Carnal Knowledge p Trollhttans konsthall) jag deltog i. I princip blev jag ombedd av kuratorn att gra ett verk i still med ett annat verk (en tokig trt performance) jag gjort flera r tidigare

Utstllningen skulle  ka vidare till tv andra stllen, Living Art Museum i Reykjavik och Kungsbacka konsthall I Sverige. Vid alla tillfllen omarbetade jag mitt verk. Jag bytte t om titel, frn mixmixmaa (finska, betyder varfr varfr landet, men ven blandat blandat landet) till Vill inte vara medJag har aldrig tidigare snickrat lika mycket p ett och samma verk.

Utstllningarna var mycket lrorika och bra p mnga stt fr mig. Jag har varit tvungen att tnka om, kompromissa och ftt mjlighet att verkligen se olika stt att visa och installera ett och samma verk.

Vid den frsta utstllningen i Trollhttan gjorde jag tre videoband med loopade sekvenser som visades I tre separata monitorer, I ett intimt hrn av konsthallen.

I Reykjavik byggde jag en koja av mbler p en stor orientalisk matta. Vid sidan av kojan stod ett litet bord med en imac I vilken videosekvenserna fanns separerade med titlar i en dvd meny. skdarna fick sjlva zappa mellan videorna och bygga om kojan om de s nskade. I Reykjavik blev verket interaktivt och fungerade bra p ett nytt stt...

Vid det senaste tillfllet i Kungsbacka hade jag pressat in flera nya scener, ilsknare och galnare n de fregende. Denna gng redigerade jag ihop allting till en projektion, nio frames I samma sekvens, en video per frame osv. D en video slutade brjade annan osv. Video materialet fungerade rtt bra och liknade litet ursprungs iden om "ett brus"...jag hade frn frsta brjan sett framfr mig en enorm bokhylla med en massa tv monitorer i vilka videosekvenser skulle skapa ett tv-affrs brus...en kaotiskt stmning, ett hysteriskt arkiv...

Vid denna utstllning var jag nra p att hoppa av p g a att jag inte fick den teknik och det utrymme jag nskade. Lokalen var fr ljus och projektorn fr svag... och det enda rummet fr video var upptaget av ett annat verk...Men till slut kompromissade jag och njde mig med det som fanns till hands. Resultatet var absolut inte det bsta och det var skert drfr jag i ett surt & barnsligt  tillstnd ndrade titeln till vill inte vara med. Faktum r att jag I denna skrivande stund inser hur titeln och situation just d hnger ihop. Visserligen r titeln godtyckligt barnslig och passar vl in I videons stmningvill inte leka mer, vill inte leka med ER, tycker allt r skit, trtt p allting – vill inte vara med lngre, vill hoppa avhaha.

I och med arbetsprocessen med denna video har jag  insett att verket ven kretsar till stor del kring frgor om hur den vuxna jag r och arbetar – kaotiskt och ostrukturerat – minnet som ett arkiv – oskarpt men nda skarpt (sagt I en GT-recension om ett tidigare verk)

Efter utstllningarna brjade jag kalla videon for ett arkiv. Det blev ett arkiv dr jag kan spara mina iscensatta lekar och rollspel. Pltsligt ser jag klarhet I kaoset och ser att jag mer eller mindre omedvetet har skapat en plats fr ngot jag sysslat med under hela mitt liv, rollspel (performance?)Och arkivet blir ett verk I sig, ett verk som aldrig tar slut. En visuell dagbok

 

 

 

 

 

 

 

 

 

vill inte vara med video 2005

Nr det gller handling och innehll ledde detta verk til att jag blev ARG och FRUSTRERAD. Och trtt p allt gullande och kompromissande. Rollspelen blev allt aggresivare. Jag brjade riva lakan I sm bitar, sl mig sjlv med ett blte (fotografi feel real), ta kttkorv p video trots att jag r vegetarian, sl p boxningssck och piska mattor (video Piiskaa!) ursinnigt. Inferno!!!!!!!

S dr r jag nu. Mitt upp I ett inferno av kvinnlig aggression. Dold frustration.

Tnker p att det fortfarande r TABU med kvinnlig aggression. Att en fysiskt aggressiv kvinna ses som strd p ngot vis, att hon tappat greppet. Hon anses mer strd n en aggressiv man. Manlig aggression verkar vara mer accepterad I stort sett, t om ngot frvntat . Och ja visst det r ju klart, pojkar och flickor uppfostras ju p olika stt...Hur mnga gnger fick inte jag avst ifrn saker p g a att jag var flicka?

 Nina fr inte komma med fr att hon r flicka.

Jag fick aldrig klttra upp I trd kojan fr att jag var flicka. (mamma skulle ha ftt klttra upp och det fr att hon var en stor flicka,  men hon vgade inte – hon hade ju aldrig gjort det tidigare, for att hon inte fick, hon var ju flicka. Fr den delen sg jag aldrig mamma I nrheten av kojan – hon var vl I kket I stugan och diskade.)

Jag vill inte vara tjatig men det har mste ju bara pverka en mnniska p ngot stt. Se nu bara p mamma –Lrde hon sig ngonstans p axeln flicka – kvinna – mamma diska upp, vara vacker och behaglig? Behaga. Hon lrde sig behaga.

I denna veva blir jag rtt frvntat mer intresserad av performance som en uttrycksform. Jag undersker ju ett fysiskt beteende. Kan anvnda min kropp som ett verktyg. Men vid detta stadium kallar jag inte mina verk fr performance verk, jag gr ju dem infr en kamera, inte live. Det kallas ofta performance fr kamera. I fotografi talar man ofta om sjlvportrtt eller iscensttning. Var r skillnaden? Nr blir det performance? D verket fr en publik? Det kanske bara r en frga om dokumentationSlnger jag mig ut i en hysterisk definitionsproblematik som egentligen r helt ondig? Jag sger ju sjlv att jag undersker en fysisk aktivitet. Bra. Det r allts kroppen. Konstnrens fysiska jag och allt det kan innebra som kan definieras som performance. I Lea Vergines "Body Art and Performance - Body as language"  s.15 lser jag fljande:

One's own life, thew proofs of ones existence, and the entire sphere of everything private are used as repertory material. Anything and everything can be pressed into service: any action from any moment of any day, photographs of oneself, or x-rays, or medical test graphs, one's own voice, all of the possible relationships one can have with one's excrement or one's genitals, reconstructions of one's past or the theatrical presentations of one's dreams, the inventory of the events of family history, gymnastics, mime and acrobacy, blows and wounds.

Vergine citerar ocks Jean-Paul Sartre.s15,  " The body is part of very perception. It is the immediate past in so far as it still emerges in the present that flees away from it. This means that it is at one and the same time a point of view and a point of departure - a point of view and a point of departure that I am and that I also go beyond as I move off toward what I must become."

Jag skr ju inte mej infr publik. Mlar inte mig vit och lar p golv infr publik.

Sdant knns ganska jobbigt, frlegat. P National Review of Live Art festivalen i Glasgow ser jag flera performance verk som ger mig ngest och ckel knslor men ven verk som intresserar mig. Verk som r mindre pretentisa och inte s melodramatiska som jag skr mig i snoppen och oj titta det blder verken. Nu r jag litet elak (men uppriktig) men jag har mycket att lra mig nr det gller performance.

 

Efter att ha kpt en boxningssck i mars 2005 (499 fr hela kittet) blir jag intresserad av sjlvfrsvar. Lser "Real Knock Outs" av Martha McCaughey och diskuterar med en vn som tvlat i kampsport och ven arbetat p en kampsport klubb. Sjlvfrsvar fr kvinnor r inte ett oproblematiskt mne. Min vn ville starta en sjlvfrsvars kurs fr unga tjejer men hennes frslag rstades ned, majoriteten av de rstberttigade var mn. "tjejer behver inte lra sig slss, det r ju bara killar som slss"....min vn blev trtt p att frklara och gav tyvrr upp...

Martha McCaughey beskriver ocks problematiken kring kvinnligt sjlvfrsvar. Det finns en hel del meningsskiljaktigheter om detta inom olika feministiska  rrelser. Mnga anser att allt vld r fel och skall inte lras ut...att det r helt riktigt r sant men det hjlper nd inte en enskild kvinna som rkar ut fr vld. Problemet r mer grundlggande. Kvinnor lr sig se sig sjlva som hjlplsa offer, de lr sig att det inte ens r ngon id att frska frsvara sig. De lr sig lita p hjlp utifrn, poliser, vktare och andra hjltar...

It's every childs birthright to body sovereignity. In boys we overemphasize it, in girls we beat, incest and rape it out of them...

Girls don't hit, the only proper response to physical aggression is submission.

"selfdefence is feminism in the flesh "the very things that mark us as successful femine women make us easy victims".

(s90-91 ur Martha McCaugheys "Real Knock Outs")

...se p film, tv serier. Hur frsvarar kvinnor sig? vi lr oss att vi r offer, att vi inte har en chans, att vi inte kan klara oss sjlva. Vi r beroende av starka mn, poliser, vakter mm...i polis serier ser vi ofta detektiverna lsa fall av vldtkter...vi ser sllan kvinnor ens frsvara sig, fr att ens tala om att klara sig vid verfall.

En typisk manlig action hjlte klarar av 100tals verfallande fiender... tack och lov finns det ngra kvinnliga  undantag, t ex i filmerna Kill Bill  och Terminator. Men man kan alltid fortstta diskussionen med hur dessa fightande kvinnor portrtteras...

Nu r det inte s att jag fresprkar aggressivitet men jag tror att mycket ligger i sjlva synpunkten p kroppen och vad som sker med den. Hur vi lr oss framhva oss och hur det pverkar vra liv. Vilka frebilder vi har runt om oss. Och det ser ju inte alltid s bra ut...s mnga av oss gr med p det hr spelet utan att ens vara medvetna om det. Sociologen och teoretikern Pierre Bourdieu talar om hur knsskillnaderna som skapats och frammanats av samhllets normer, frkroppsligas och upplevs som riktiga och naturliga. I boken "den manliga dominansen" (s.76) diskuterar han inlrd hjlplshet med hjlp av ett vittnesbrd om de frndringar i dispositioner ett knsbyte kan medfrs. " Ju mer jag behandlades som en kvinna, desto mer blev jag det. Jag anpassade mig antingen jag ville eller inte. Om man tog fr givet att jag inte klarade av att backa bilen eller ppna en flaska, s knde jag p ngot underligt vis att jag inte kunde. Om man tyckte att en vska var fr tung fr mig, tyckte jag sjlv ocks att den var fr tung."

Judith Butler talar ocks om dessa frgestllningar. Hennes teorier om performativitet r inte s ltta att greppa, det tar tid. I Mika Hannulas Allt eller inget s.118 -119 skriver Hannula att Butler opponerar sig mot binrmodellen och mot fastslagna grnser och uppfattningar om identitet.Istllet frsker hon granska den identitet som fds och sker. Det r en identitet fre och efter. Butler anser att man fre och bakom en handling inte behver se ett klart subjekt utan att detta subjekt, den som handlar, blir tilll i samband med handlingen och genom den. Central r nd den viktiga idn om identiteten, i synnerhet den knsliga identiteten, som byggs upp performativt och dr bde frndringens och upprepningens roller och betydelser r centrala.Hrvidlag r bde givna och rvda identiteter och genus endast en utgngspunkt. De produceras och frnyas och frndras genom olika roller [...]

 

 

Piiskaa! videon har ftt mycket positiv feedback av en hel del mnniskor, bde inom och utanfr konstvrlden. Den verkar vara det mest uppskattade av allting jag har gjort. Det tnkte jag inte alls d jag gjorde den, jag var nog t om orolig fr att den var fr enkel (igen!)- fr tautologisk och tja, simpel.Jag har medvetet strvat mot enkelhet men samtidigt knnt att det inte rcker till. Efter diskussioner med andra konstnrer har jag frsttt att det r en vanlig oro. Bra.

I DN lrdag 28 januari 2006 lser jag en krnika av Milou Allerholm. Krnikan handlar om det enkla i konsten. Allerholm har sett utstllningen "Simple" p Milliken Gallery i Stockholm. "Enkelhet i konsten r en komplex frga. Visst skulle man kunna sga att flera av utstllningens verk ocks r enkla att ta till sig. Men dr berr man enkelhetens svraste frga: enkelt fr vem? Detta var minimalismens lxa p 60-talet: blicken speglades tillbaka mot betraktaren sjlv. De senaste ren har mnga konstnrer arbetat p ett utprglat publiktillvnt stt, med vardagliga frgor eller ingrepp.Om man frvntar sig att konst ska vara svr och nrmast verjordisk kan detta likavl vara frvirrande."

En stor frga igen med mnga svar...och vad r enkel konst?fr vem och varfr? Kan jag justera svrighetsgraden i mina verk baserad p min egna uppfattning om enkelhet? Men om jag tror att jag r litet korkad och "simple" d r vl mina verk det ocks? Och vice versa...Och nu igen d....varfr har ordet enkel en negativ klang?

Jag skrev en kort uppsats om Peter Land frra ret (2005) och kom drfr att fundera en hel del p det personliga draget i verk. Peter Lands talar om hur viktigt det r att vga och ta risker. Spela ut fr fullt. I sina verk undersker han existentiella frgor - han frgar sig hur vrlden kan fortstta existera utan honom. Det r en vldigt sjlvisk och barnslig frga, men otroligt vanlig kan jag tnka mej. Det r vl en rtt frbjuden tanke, i vuxenvrlden...I flera verk undersker han sin person, vem r han, hur lngt kan han tnja sina egna grnser. Videoverken har en karaktr av slapstick humor men r i grund och botten allt annat n komiska. Hr kommer jag fram till clownen - den kanske mest typiska "ikonen" fr tragi komik. Mnga konstnrer anvnder sig av clownen som uttryck fr att ifrgastta mnniskans innersta natur och existentialism. Bruce Nauman har ven anvnt sig av clownen, han sger: "nr ngon som frvntas vara rolig och underhllande beter sig aggressivt knns aggressiviteten starkare n normalt." Det samma gller nog ven andra knslouttryck som sorgsenhet, melankoli. 

 

 

 

Clown Torture 1987 video Bruce Naumann

Att jag har knnt att flera av mina verk r simpla och t om fniga r ocks rtt vanligt. Det r inte alltid ltt att vga vara "fnig" - men jag tror att man mste det, helt enkelt fr att man sllan p frhand kan veta om det verkligen r fnigt eller tydligt p fel stt etc.

Fljande kommentar har jag plockat ur en dialog mellan Bruce Naumann och Tony Oursler. Oursler undrar hur Naumanns knslor pverkar hans arbeten.

Naumann: "jag mste bara gra ngot och jag gr det trots att det ibland knns fnigt, detta p g a att jag inte kommer p ngot annat att gra. Ibland lgger jag ider t sidan fr att de r s fniga. Men ofta knner jag att de r otroligt starka d jag tar upp dem igen, fr att de har kommit till av ett behov av att gra ngot. man mste kunna f vara fnig och gra fel ocks."

Om innehll och drivkraft

Innehllet i verk driver mig vidare. Ibland ven ngot knslomssigt som sker under en arbetsprocess - tex betrffande verket "vill inte vara med" (beskrivs ovan). Tror att en slags realistisk och rationell ilska vaknade upp som reaktion mot det fantasifulla och nostalgiska innehllet och uttrycket som fanns i verket.

Vad hnde med barnet som blev kvinna?

Man fds inte till kvinna man blir det, som Simone de Beauvoir s klassiskt sger...Men det r inte alltid s ltt att greppa och se dessa frgor klart. Jag behver ofta klara direkta exempel. Utforskandet av mina egna personliga erfarenheter med hjlp av litteratur och diverse teorier har hjlpt mig att mer och mer klargra vad feminism egentligen handlar om. Vad jmstlldhet och frgor berrande genus handlar om. Genom detta har jag kunnat frtydliga och kontextualisera vad jag sjlv velat f fram i mina arbeten. Teoribildningen hjlper mig att kontextualisera och ger mig klart och tydligt en hllpunkt ngot att st bakom, trots detta bygger jag nog aldrig ett verk kring en teoretisk stndpunkt likt Heli Rekula, finsk videokonstnr, gr jag konst och inte teori. Rekula har bekantat sig med med teorin. Aktrer som tex Julia Kristeva ingr i ABC-grejerna som Rekula knner till, men inte alls r expert p. Snarare r hon mycket frsiktig. Fr hon vill inte gra sig skyldig till ngot lttsamt svvande ver mlet och droppande av namn frn teoritrdet.Dremot betonar Rekula att bde feminismen och vissa teoretiska utgngspunkter r en del av henne. Det r allts en del , men det vsentliga r att hon gr konst och inte teori. Och konsten r fr Rekula ett medel i den process, dr hon funderar, sker och griper efter sin identitet och relation till sig sjlv och omgivningen.

[...]  ur "Allt eller inget"  s.133 Mika Hannula.

Likt Rekula r jag intresserad av att riva upp de valmjligheter som vi verhuvudtaget har i vardagen - i frhllande till den omgivning och kultur i vilken vi fds och vxer upp.

"Good boys" - video ca 4 min

I tidigare verk (Good Boys 2004, videon Our Challenge is Life 2002) har jag underskt maktstrukturer och olika fenomen som r tydliga inom dessa, t ex

krigfring, kapitalism, reklamsprk, propaganda. Det r klart och naturligt att det ven till en stor del blev en underskning av "manlighet". Jag lste  bl a Anita Goldmans Snckans Sng - om kvinnor i krig och Susan Faludis Stlld - frrderiet mot mannen. 

I Snckans sng stller svesnk judiska frfattaren och teoretikern Anita Goldman bla frgor om varfr mn krigar, om kvinnor r fredligare och hur den kvinnliga ondskan ser ut. Anita Goldman berttar om kvinnan som hon framstr i soldatens blick: den han offrar sig fr ooch frsvara - den som samtidigt r hans frmsta offer. Hennes bok gr frn mytologiska berttelser till ett mycket personligt plan, hon r s mnga saker p en och samma gng: ung pacifist i Sverige, smbarnsmamam i Israel, hustru till elitsoldat och feministisk frfattre i ett patriarkalt och krigfrande land.

Frfattaren, journalisten och teoretikern Susan Faludi trffar i boken Stlld alla sorter av mn - frn gngledare till astronauter. Att utstrla trygghet, styrka och ansvarstagande r det klassiksa mansidealet men fr allt fler mn r mjligheten att leva upp till dessa ideal borta. Bitterheten vxer och frustrationen vxer. Genom intervjuer och samtal frsker hon vaska fram var knskrigets stora problematik har sin grund. P sina stllen r boken riktigt otck, tex lser jag om en militrskola i USA och knner mig tvungen att kolla upp den grymma hrda skolan p internet. Jag har ingen inblick i sdant och blir rtt chockad nr jag finner skolan p ntet. Det r allts sant... 

Det var helt naturligt att jag efter detta gick in i mig sjlv och brjade fundera ver hur det egentligen r att vara jag - en kvinna, s det ena ledde till det andra, och, efter att ha studerat "mannen" blev det "kvinnans" tur. Det knns vsentligt att begripa varfr vi r som vi r och gr som vi gr...

 

AppleMark

 

videostill ur Good Boys 2004/2006

Om arbetet med the good boys

Med hjlp av ett stipendium hyr jag paintball utrustning och kper kostymskjortor, kostymbyxor, snygga vstar och slipsar. Efter en timmes telefonarbete har jag lyckats f ihop ett gng killar som vill ka ut i skogen och spela paintball eller leka krig som jag uttrycker det.

Projektet har en extremt experimentell form, vi bara kr ut till en skogsbit i Nordsj utanfr Helsingfors i januari. Det r ca minus tio grader kallt och klart vder. Jag har en videokamera med mig, chips och en backe l. Killarna klr upp sig i sina kostymer och kollar in vapnen. Dom r vldigt ivriga. Alla knner till spelets regler. Jag lter dom spela en stund fr att vrma upp sig. Efter det iscenstter jag ngra scener och sedan fr de spela igen.

Spelet gr ut p att man delar upp gruppen i tv lag. Bgge lag har en bas som mrks med en flagga. Lagen skall frska attackera och sno flaggan av det andra laget samtidigt som de skall frsvara sin bas. Enkelt.

Under dessa 4 timmar i skogen filmar jag s gott det gr, ganska mycket d killarna tar pauser. Jag hller mig i skymundan och regisserar vldigt litet.

Eftert badar vi bastu och dricker mer l. Dom vill grna spela igen...

Efter detta experiment har jag ca 60 min rmaterial och ca 6 st snygga fotografier. Vid bearbetningen av materialet  ser jag ganska fort att det r detaljerna jag vill t. Ansiktsuttryck, hysteriskt skjutande, bermmande blickar, triumfer mm...

Mitt projekt undersker lek av krig. Det absurda r att trots att de flesta mn inte vill ha ngot att skaffa med vld och krig s leker de nd grna krig. Och de knner till krigets universella mnster. Good Boys r nog ocks en avslutning p tidigare frsk till att avbilda det moderna business kriget. Som konstnr ger jag aldrig svar, jag frgar. Och i detta arbete har jag lyckats samla ihop flera frgor. Som Annika Larsson (svensk videokonstnr), ifrgastter jag ocks det otcka och nstan perversa betrffande manliga maktfrhllanden. Men ngot som ocks bekymrar mig r  frgan om makt och vld r ndvndigt. Tycker vi p riktigt att det r roligt? Fr vi kicks av det? Fungerar inlrning enbart genom efterapning - lyckas en far som fr kicks av vapen fra ver det till sina barn trots att barnet kanske inte alls tycker det r kul. r det bara lek?

Om eller hur vl kvinnor knner till dessa mnster och hur deras lek kan se ut vet jag inte. Vid ett lmpligt tillflle vill jag ordna ett likadant evenemang fr tjejer...

ur anteckningar om projektet Good Boys & fortsttning "kvinnor spelar";

Jag r allts vid det hr laget oviss om hur kvinnorna kommer att bete sig trots att jag har vissa frvntningar och gissningar. Dom kan vara helt felaktiga. Jag tror att kvinnor planerar mer och kanske skrattar de mer t hela saken, eventuellt frsker de hrma mn, frdiga roller ur t ex krigsfilmer mm, men med en rejl glimt i gat. Killarna gjorde det ocks men vid en nrmare anblick verkar de allvarliga och p ngot stt vana med rollen som krigare, soldat. Det knns som om att de inte spelar en alltfr frmmande rolleller r det bara jag pga mitt inlrda och inskrnkta tankestt som SER det s? Att dessa kallblodiga soldat manr skulle vara medfdda tror jag inte alls p. Det mste vara inlrt och det r ju rtt sjlvklart om man tnker p de frebilder sm pojkar oftast har: patriarkerna, respektingivande farbrder, starka fder och tuffa brder osv osvlive or let die, liksomoch det r ju inte direkt ngons fel. Anita Goldman behandlar temat i sin bok snckans sng  rtt grundligt. Hon talar om mdrarna som skickar sina sner till krig. Stolta men sorgsna. Hur de inte vill slppa taget men gr det pga nationen? Men vad r nationen? Vem skall egentligen beskyddas, av vem och pga vem? r nationen ven kvinnan, trots att det heter fdernelandet? Finland har en form av en kvinna, Sverige kallas Sveariket och Moder Svea mm. Mnnen som drar ut i krig skall skydda och frsvara sina mdrar, hustrun, systrar och barn. Och sitt land naturligtvis. Kvinnor startar inte krig, sger Pia Maria Boethius. Man fds inte till soldat utan trnas till det sger Anita Goldman

Mn, unga killar, som vgrar g i soldat skolan straffas – av ldre mn, av de respektingivande och auktoritra mn som skall skydda nationen frn ondodet r inte klokt.

Hjlterollen handlar mycket om manlighet, att duga som man. Susan Faludi diskuterar i sin bok Stlld om manliga roller, om frhllandet far och son, kvinna – man. Det kommer fram att allting handlar om hierarki. Och om att visa makt naturligtvis. En nation mste vara maktfull och stark och grna ven utfra hjltedd. Krigen som frloras och vinns bekostas med manligt blod och manliga hjrnor (det handlar inte bara om konkret krigsfrning utan ven om mktiga fretag som frser nationen med kunskap att vervinna andra). Ngot intressant som dyker upp r frgan om manlighet och hur den blir ifrgasatt om mannen vgrar gra som andra mn, t ex g ut i krig. Och denna manlighet verkar vara av en vervinnande karaktr. Manlighet framfr allt, kosta vad det kosta vill. Man undrar om begreppet manlighet behver frschas till och moderniseras, utver och vidare ifrn rollen som beskyddande, stark och god. Eller r det bara s att det ingr vldsamhet i manligheten?

Jag r rtt njd med videon Good Boys. Den r tydlig, en aning obehaglig (tack vare musiken av NOD) och ifrgastter inlrda beteendemnster p ett bra stt. Den har visats frmst p utstllningar i Estland.

En estniskt gallerist blev vldigt frtjust - "det hr kommer esterna att gilla, dom har inte sett konst som ser ut shr" sade hon... mnga sger att det pminner om finska vinterkriget, kanske har det och gra med finskheten

Och,till slut....

I denhr uppsatsen har jag mest talat om ldre verk men ven gtt in p innehll som fortfarande r aktuella ven i mina kommande video projekt.

Jag har valt att inte g in p arbetet kring mitt aktuella projekt som r mitt examnes arbete p Valand. Jag skall arbeta med publik. En frfattare och hundar. Utopi. Telepati.

Arbetssttet och tnkandet r rtt nytt fr mig. Dels ven innehllet.

Men jag vill inte beskriva det nrmare. Fr att jag inte vill definiera, kategorisera eller teoretisera ngot jag hller p med fr mycket. Det kommer senare Och det kommer att vara svrt ven d.

Nyligen skulle jag fort fylla I frgan art is Det var innan Annie Sprinkles performance p Contemproray Center for Art CCA  i Glasgow...Jag skrev: Openminded. Free. At least it should be. Det rimmade fint och ja, sa borde ju konst varaOch sedan visade Annie bilder av sitt liv med sin tjej.

Och brsten

Referenser:

Mika Hannula "Allt eller inget"  Gteborgs universitet 2005

Johan Huizinga "Homo Ludens" 1938,

Pierre Bourdieu, Bokfrlaget Daidalos, Uddevalla 1999

Lea Vergine, Body Art and Performance -The Body as Language, Skira Milano 2000

Paul Coelho "Zahir"  Bazar 2005?

Martha McCaughey , Real Knockouts  The Physical Feminism of Women's Self-Defense 1997

TV, SVT Bokbadet 2005

Dagens Nyheter  Kultur, krnika "om det enkla i konsten" Milou Allerholm 28.1 2006

Bruce Nauman, utgiven av Kiasma 1998

Peter Land, Hatie Gantz Verlag 2000

Anita Goldman "Snckans sng -  en bok om kvinnor och krig" 1998

Susan Faludi "Stlld – frrderiet mot mannen" Ordfront 2000

Richard Prince, Phaidon 2003

Leena Saraste, Valokuva tradition ja toden vliss, Musta Taide 1996

www-sidor

"http://www.polyvalent.se/framtidsfilerna/rutinens_brant.html" http://www.polyvalent.se/framtidsfilerna/rutinens_brant.html

om lek