Ur Den rödhårigas dilemma

Jag bor i ett land där alla vill bo i. En ström av folk kommer in i landet från alla håll och kanter. Jag seglade hit med Silja Line från Helsingfors. Efter det åkte jag buss i 6 timmar. Mina känslor var blandade. Det var inte så att jag suktade...Men jag fick komma. Ingen stannade upp mig med misstroende blick. Jag satt inte flera timmar i tullen. Jag slapp förläggningar och byråkratiska handlingar. Mitt land skrev ur mej och det nya landet skrev in mej. That's it. Lätt som en plätt.

Det känns fel. Orättvist. Jag har inte ansökt om något. Ändå fick jag en liten blågul bok och gratulationer till uppehållstillstånd. Och jag bara skrattade. Andra skulle gråta. Glädjetårar.

Jag borde åka hem och ge min plats åt någon annan. Men det fungerar väl inte så.

Om vi alla odlade vår egna potatis och utbytte tjänster emot ekorrskinn och glaspärlor skulle vi inte behöva gränser. Emil och Marjatta skulle packa ihop sitt tält och lasta grytor och familj i vagnar och smacka åt hästen och köra iväg till Jylland eller Holland eller Schleswig Holsteinn och ingen skulle bry sig ett smack. Så är det bara. Nu har vi gränser och poliser och kontrollspärrar.

Tyvärr...

Men nu är det så att jag ska bo här ett tag. Och Emil får gärna flytta hem till mig om han så vill. Hoppas han får lite av mina skattepengar för jag ska försöka få lite av hans. Sorry Emil.

Idag har jag feber tror jag. Skall kolla termometern. Jag brukar aldrig ha feber. Nej jag har ingen feber. Har bara ont i skallen och är allmänt hängig. That's it she said and glanced at me with a smile. Poor Elisabeth, she seems so tired. Give her a cookie and a glass of milk. That'll cure her.

Kaisa har aldrig feber. Hon vill ha feber. Hon vill bli ompysslad och omtyckt. Kaisa är en liten flicka i en vuxen människas kropp som inte vill ta hand om sig själv. Hon vet att det är fel och därför gör hon inget nummer av det hela. Hon känner sig lite vissen och upprepar orden life goes on och stand up for your rights och allt annat starkt hon kan komma på. På det sättet är hon vuxen. Hon ger inte upp. Hon står stark i solen som Stina i Nina Lassilas dikt om Stina och Pierre.

Nu har jag åkt buss till och från det här djävla jobbet i några månader. Det börjar vara tröttsamt och rutinmässigt. Jag har börjat leka med tanken att faktiskt försöka föreställa mig mitt liv om jag hade varit någon annan. Låt oss säga t ex Anna Lunden. Jag kunde heta Anna Lunden och gilla badminton och sommarstugan. Som Anna Lunden skulle jag kanske inte röka varje dag. Jag skulle inte heller vara lika gnällig och bitchig som jag är nu. Som Anna Lunden skulle jag ta allt mycket lugnare. Jag skulle inte stressa över vem jag är.

Anna Lunden sitter inte på bussen och hoppas att den skall krocka för att hon vill bli ompysslad och ha ledigt. Anna Lunden vet att sådant tänkande är naivt och hon vet också att man kan dö i en bilkrock. Anna Lunden skulle aldrig ens tänka i dom banorna. För Anna är mysig och ser mest framemot förmiddagsfikat på jobbet. Anna Lunden är säkert mån om sin hälsa också. Hon går nog på gym och tränar regelbundet. Spinning och pump och sånt.

Äsch nu slutar jag. Jag får ångest. Jag är väl jag då. En naiv arg okonditionerad opumpad skit.

Läste Paul Austers bok "illussioner". Den var fantastisk och man kan ju inte läsa hans böcker utan att bli inspirerad. Undrar vem det var som sade att litteratur och konst inte skulle finnas om vi var helt igenom lyckliga. Det håller jag verkligen med om. Det stör mig bara att jag inte kan minnas var jag har läst det där. Kanske det var Paul Coelho. Heter han också Paul? Vad är nu detta för en Paulgrej?

Jag tror jag skall printta ut allt jag skrivit och strecka under allt jag gillar. Det lär inte ska bli många meningar. Jag är en envis skit. Jag har svårt att gilla det jag gör. Undrar om det beror på att jag är uppfostrad i ett land där man inte skall ha för höga tankar om sig själv.  

Det är rätt tungt det där. Den enda bild jag själv gjort som jag ärligt kan påstå att är bra är en teckning som jag gjorde i första klass. Jag vann en tävling med den och den visades på tv. Den föreställer en tjej som sitter på något som liknar en varg fast det antagligen skall föreställa en häst. Hon har ridstövlar och handskar på sig. Den är helt igenom absurd. Tjejen sitter där på en varg och lipar och det är tydligen vår för björken är grön och en blomma har slagit ut. Men dom stora tårarna som rinner på hennes kind det fattar jag inte. Eller lipar hon för att hon inte har råd med en riktig häst utan måste nöja sig med en varg? Men den bilden den är jäkligt fin. Jag borde ställa ut den. Och faktum är att jag har glömt nämna den på min meritlista.

Jag är sjuk. Jag har damp. Jag borde läggas in och paketeras ihop och glömmas bort. Senn skulle jag släppas ut för att gå omkring med risigt hår och stirra på folk. Jag skulle ge skumma lappar åt vanliga människor på bussen och prata med osynliga kompisar.